Faktablad om Europeiska unionen
Europaparlamentet
Fyll i detta fält

Internationella förbindelser inom fisket

EU spelar en nyckelroll när det gäller internationellt samarbete på fiskeområdet. Den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension utgör en ram för den verksamhet som bedrivs av EU-fartyg som fiskar utanför EU:s vatten. Denna ram ligger till grund för EU:s engagemang i multilaterala avtal om fiske på det fria havet inom ramen för regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, och i bilaterala fiskeavtal med länder utanför EU för fiske i deras vatten.

Rättslig grund

  • Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), artiklarna 3–4, 38–44 och 218.
  • Förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken (grundförordningen).

Mål

Den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension fastställer en rättslig ram för de europeiska fiskefartygens verksamhet utanför EU:s vatten och är uppbyggd kring ett antal mål som särskilt fastställs i grundförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken (artikel 28). Enligt dessa mål kommer EU att

  • aktivt stödja och bidra till utvecklingen av vetenskaplig kunskap och rådgivning,
  • förbättra den politiska samstämmigheten mellan EU:s initiativ, särskilt i fråga om verksamhet på miljö-, handels- och utvecklingsområdet, och stärka samstämmigheten mellan de åtgärder som vidtagits inom ramen för utvecklingssamarbetet och samarbetet på det vetenskapliga, tekniska och ekonomiska området,
  • bidra till en hållbar fiskeverksamhet som är ekonomiskt lönsam och främjar sysselsättningen inom EU,
  • säkerställa att EU:s fiskeverksamhet utanför EU:s vatten grundar sig på samma principer och standarder som är tillämpliga enligt EU-rätten när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken och samtidigt främjar likvärdiga förutsättningar för EU-aktörer gentemot aktörer utanför EU,
  • i samtliga internationella forum främja och stödja alla åtgärder som krävs för att utrota olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske),
  • främja arbetet med att upprätta och stärka de regionala fiskeriförvaltningsorganisationernas tillämpningskommittéer, periodiska oberoende granskningar av arbetet och lämpliga avhjälpande åtgärder, inklusive effektiva och avskräckande sanktioner som ska tillämpas på ett öppet och icke-diskriminerande sätt.

Bakgrund

Eftersom många länder i mitten av 1970-talet upprättade exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) uppstod ett behov av bilaterala och multilaterala fiskeavtal. FN antog 1982 havsrättskonventionen (Unclos), som trädde i kraft 1994. Unclos, som kan betraktas som en konstitution för oceanerna, erkänner kuststaternas rätt till fiskeresurser i vattnen utanför deras kust. Även om exklusiva ekonomiska zoner utgör endast 35 procent av den totala havsytan rymmer de 90 procent av jordens fiskbestånd. Unclos reglerar inte bara de exklusiva ekonomiska zonerna utan även det fria havet. Enligt konventionen uppmanas världens länder att arbeta tillsammans för att bevara och förvalta levande marina tillgångar i det fria havet genom inrättandet av regionala fiskeriförvaltningsorganisationer. Till följd av detta har länder med fjärrfiskeflottor tvingats ingå internationella avtal och/eller andra överenskommelser för att få tillträde till fiskevattnen i den exklusiva ekonomiska zon som upprättats av ett annat land eller i en del av det fria havet som förvaltas av en regional fiskeriförvaltningsorganisation. Det var dock först 2013 som den gemensamma fiskeripolitiken införlivade den externa dimensionen av fisket som en av pelarna i EU:s fiskeripolitik genom antagandet av grundförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. 2013 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken var ett genombrott som prioriterade principerna om ett hållbart och ansvarsfullt fiske framför de tidigare målen att upprätthålla EU-fiskeflottans närvaro i vatten utanför unionen och garantera marknadsförsörjningen.

Fisket utanför unionens vatten utgör en betydande del av EU:s fiskerisektor och står för mer än 20 % av EU:s totala fångster. Som världens största marknad för fisk och skaldjur har EU dessutom en viktig roll att spela när det gäller att främja bättre fiskeriförvaltning och utveckla en fiskeriförvaltningspolitik i samarbete med sina partner runt om i världen.

Resultat

A. Bilaterala fiskeavtal

1. Partnerskapsavtal om hållbart fiske

EU har ingått partnerskapsavtal om hållbart fiske med ett antal länder för att få tillgång till fiskeresurserna i deras exklusiva ekonomiska zoner. Dessa avtal bör vara till ömsesidig nytta för EU och det berörda landet utanför EU. I utbyte mot fiskerättigheter ger EU därför finansiella bidrag till de partnerländer med vilka unionen ingått partnerskapsavtal om hållbart fiske, inbegripet betalningar för tillträdesrättigheter och sektorsstöd. Den ekonomiska ersättningen inom ramen för dessa avtal är avsedd att bidra till utvecklingen av en högkvalitativ styrningsram i dessa länder. Syftet är framför allt att säkerställa en effektiv insamling av data och fiskerikontroll. EU:s sektorsstöd syftar också till att utveckla partnerländernas vetenskaps- och forskningsinstitutioner, vilket bidrar till kapacitetsuppbyggnadsinitiativ för uppföljning, kontroll och övervakning och till utvecklingen av en mer hållbar fiskeripolitik.

I varje partnerskapsavtal om hållbart fiske fastställs den rättsliga ramen för EU-fartygens tillträde till fiskeresurserna, medan det i ett tillhörande genomförandeprotokoll fastställs de tillgängliga fiskemöjligheterna och EU:s ekonomiska bidrag. Alla protokoll innehåller nu en klausul om respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Det finns två typer av partnerskapsavtal om hållbart fiske: “tonfiskavtal” som är inriktat på fiske efter långvandrande fiskbestånd, såsom tonfisk och associerade arter, och “blandade avtal”, som ger tillgång till många olika fiskbestånd. De gällande tonfiskavtalen är de som ingåtts med Kap Verde, Elfenbenskusten, Gabon, Kiribati, Madagaskar, Mauritius, São Tomé och Príncipe och Seychellerna. De “blandade avtalen” gäller Grönland, Guinea-Bissau och Mauretanien. De partnerskapsavtal om hållbart fiske som inte har något gällande protokoll kallas “vilande avtal”, vilket för närvarande är fallet för “tonfiskavtalen” med Cooköarna, Ekvatorialguinea, Liberia, Mikronesien, Marocko, Moçambique, Senegal, Salomonöarna och Gambia. Som en följd av detta får EU-fartyg inte fiska i dessa länders vatten.

Budgetanslagen för fiskeavtal ökade från 5 miljoner euro 1981 till nästan 300 miljoner euro 1997 (nästan 30 procent av de resurser som anslås för fiskerinäringen). Mellan 2015 och 2020 uppgick EU:s åtaganden gentemot partnerländerna till ett årligt genomsnitt på totalt 159 miljoner euro, varav 126 miljoner euro betalades ut från EU:s offentliga budget (98 miljoner euro som ersättning för tillträdet och 28 miljoner euro som ersättning för sektorsstöd) och 33 miljoner euro betalades av ägarna till de EU-fiskefartyg som omfattades av de tillgängliga fiskemöjligheterna. Det viktigaste avtalet när det gäller ekonomisk kompensation och tillträdesrättigheter är för närvarande avtalet med Mauretanien. Detta avtal tilldelas årligen 60,80 miljoner euro av EU.

2. Nordliga avtal

De nordliga avtalen omfattar gemensamma bestånd i Nordsjön och Nordostatlanten och innebär ett utbyte av fiskemöjligheter mellan EU och grannländerna (Förenade kungariket, Norge, Färöarna och Island).

Förenade kungariket och EU ingick ett handels- och samarbetsavtal som tillämpas från och med den 1 januari 2021. Samarbete inom ramen för handels- och samarbetsavtalet omfattar också fiske (rubrik fem i avtalet: Fiske). Båda parter utövar kuststatsrättigheter i syfte att utforska, utnyttja, bevara och förvalta de levande marina resurserna i sina vatten. Som en del av handels- och samarbetsavtalet, och under en övergångsperiod till och med den 30 juni 2026, har de båda parterna enats om att bevilja den andra partens fartyg fullt tillträde till sina vatten för att fiska TAC:er och bestånd som inte omfattas av kvoter i sina respektive exklusiva ekonomiska zoner (12–200 sjömil). Den 19 maj 2025 enades Förenade kungariket och EU om att förlänga de befintliga nivåerna för EU:s tillträde till Förenade kungarikets vatten med ytterligare 12 år, till och med den 30 juni 2038.

EU har tre fiskeavtal med Norge: ett bilateralt avtal som omfattar Nordsjön och Atlanten, ett trilateralt avtal mellan Danmark, Sverige och Norge för Skagerrak och Kattegatt samt ett grannskapsavtal som ger svenska fartyg tillträde till norska vatten i Nordsjön.

Avtalen med Island och Färöarna är “vilande avtal”, eftersom inga bilaterala fiskeöverenskommelser har ingåtts sedan 2008 respektive 2020.

Dessutom förvaltas flera specifika bestånd (makrill, atlantoskandisk sill och blåvitling) genom avtal mellan kuststaterna.

B. Regionala fiskeriförvaltningsorganisationer

Regionala fiskeriförvaltningsorganisationer är internationella organisationer som består av länder som har fiskeintressen på det fria havet. EU deltar aktivt i flera regionala fiskeriförvaltningsorganisationers verksamhet och förespråkar inom dessa åtgärder för bevarande och förvaltning och beviljar ekonomiskt stöd till forskning och andra stödåtgärder. Syftet med dessa avtal är att stärka det regionala samarbetet för att garantera att fiskeresurserna i det fria havet och de gränsöverskridande fiskbestånden bevaras och utnyttjas på ett hållbart sätt. Ett annat viktigt syfte är att se till att inget IUU-fiske förekommer (se faktablad 3.3.3). Det finns olika sorters regionala fiskeriförvaltningsorganisationer: Vissa lyder under FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) medan andra är självständiga. Vissa förvaltar de biologiska resurserna i ett visst område medan andra fokuserar på ett bestånd eller grupper av bestånd. De regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna är också aktiva när det gäller att fastställa åtgärder för kontroll och övervakning av fiskeverksamheten, såsom antagandet av gemensamma inspektionsprogram.

EU spelar för närvarande en aktiv roll i fem regionala fiskeriförvaltningsorganisationer som förvaltar långvandrande arter, främst tonfisk, och 13 regionala fiskeriförvaltningsorganisationer som förvaltar fiskbestånd per geografiskt område. EU deltar också i två regionala organisationer som har en rådgivande roll: Fiskerikommissionen för västra Centralatlanten och Fiskerikommittén för östra Centralatlanten.

C. Internationell fiskeriförvaltning

Internationella konventioner tillämpas för att upprätta en rättsordning för haven och oceanerna och för att främja ett fredligt användande av dem, ett rättvist och effektivt utnyttjande av deras resurser, bevarandet av deras levande tillgångar samt skyddet och bevarandet av den marina miljön.

EU och dess medlemsstater är part i Unclos och har också deltagit i utvecklingen av andra instrument för att vidare tillämpa ett hållbart fiske. FN:s avtal om fiskbestånd (UNFSA) var ett viktigt steg mot en gemensam internationell förvaltning av fisket. Det inrättades som ett genomförandeavtal inom ramen för Unclos 1995 och trädde i kraft 2001. UNFSA syftar till att säkerställa ett långsiktigt bevarande och ett hållbart utnyttjande av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. Ett nytt genomförandeavtal inom ramen för Unclos, som behandlar biologisk mångfald utanför nationell jurisdiktion, ingicks den 4 mars 2023. Det har formen av det banbrytande fördraget om det fria havet för att skydda havet, ta itu med miljöförstöring, bekämpa klimatförändringar och förhindra förlust av biologisk mångfald. Det nya fördraget kommer att göra det möjligt att inrätta storskaliga marina skyddsområden på det fria havet och att göra det obligatoriskt att bedöma den ekonomiska verksamhetens inverkan på den biologiska mångfalden på det fria havet.

EU var en nyckelaktör i de förhandlingar som ledde fram till Världshandelsorganisationens avtal om fiskesubventioner, det första multilaterala handelsavtalet med inriktning på hållbarhet, som ingicks i juni 2022. Avtalet, som trädde i kraft den 15 september 2025, förbjuder skadliga fiskesubventioner, t.ex. för IUU-fiske och för oreglerat fiske på det fria havet.

EU är också FAO:s samarbetspartner. Under överinseende av FAO antogs avtalet om efterlevnaden av bevarande- och förvaltningsåtgärder från 1993 och uppförandekoden för ansvarsfullt fiske från 1995. Under senare år har FAO inrättat internationella handlingsplaner i syfte att ta itu med betydande brister i det internationella bevarandet av havsområden, särskilt när det gäller kampen mot IUU-fiske, oavsiktliga fångster av havsfåglar inom långrevsfiske samt bevarande och förvaltning av hajar.

Europaparlamentets roll

EU har exklusiv behörighet när det gäller bevarandet av marina resurser, vilket inbegriper skyldigheter som härrör från internationella organ som EU är part i, och förvaltningen av bilaterala fiskeavtal.

I egenskap av avtalsslutande part i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna måste EU, genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, införliva de bindande bevarande- och förvaltningsåtgärder som antagits av dessa organisationer så att de blir tillämpliga på fiskefartyg som för en medlemsstats flagg.

Europaparlamentets godkännande krävs för antagandet av internationella fiskeavtal. Dessutom måste Europaparlamentet omedelbart och fullständigt informeras om alla beslut om provisorisk tillämpning eller upphävande av avtal. Europaparlamentet har också upprepade gånger lyft fram frågan om fiskeavtalens överensstämmelse med annan extern EU-politik, huvudsakligen handel och utvecklingssamarbete. Parlamentet har antagit olika resolutioner om den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension, särskilt följande:

De senaste utredningarna för fiskeriutskottets räkning om EU:s fiskeförbindelser:

Mer information om parlamentets arbete på detta område finns på fiskeriutskottets webbplats.

 

Irina Popescu