Nynorsk, frå 1929 offisiell nemning på den eine av dei to målformene av norsk, tidlegare kalla landsmål. Nynorsk er formelt jamstelt med bokmål, jamfør lov om målbruk i offentleg teneste av 1980.
Historikk
Midt på 1800-talet då Ivar Aasen utforma det norske skriftspråket sitt (landsmål) på grunnlag av målføra, vart nynorsk nytta om norske innslag i språket i samtida i det heile, og på same tid i motsetnad til gamalnorsk. Såleis til dels av Aasmund Olavsson Vinje tidleg i 1860-åra, og av Arne Garborg i 1870-åra i boka Den ny-norske Sprog- og Nationalitetsbevægelse, 1877. Forutan landsmål vart skriftspråket til Aasen også nemnt «det norske folkesprog». Men i 1880- og 1890-åra tok mellom andre Garborg og Rasmus Flo i bruk omgrepet nynorsk om landsmålet. Rettskrivingsframlegget deira frå 1899 kalla dei først «Framlegg til skrivereglar for nynorsken i skularne», men endra det til «landsmaale».
- Vidare lesnad om norsk språkhistorie og norsk målreising.
I norsk målsoge er nynorsk også ei nemning for perioden etter ca. 1525, til skilnad fra norrønt (ca. 700 – ca. 1350) og mellomnorsk (ca. 1350 – ca. 1525).
Institusjonar
Viktige institusjonar for nynorsken er mellom anna Noregs Mållag, Det Norske Samlaget, Det Norske Teatret, Nynorsk kultursentrum, Dei Nynorske Festspela, Ivar Aasen-tunet og Nynorsk Pressekontor. Nasjonalt senter for nynorsk i opplæringa (Nynorsksenteret) vart grunnlagt i 2005 og skal vera eit ressurssenter for nynorsk i grunnopplæringa.