Versj. 7
Denne versjonen ble publisert av Erik Bolstad 12. mars 2016. Artikkelen endret 248 tegn fra forrige versjon.

Nynorsk er frå 1929 offisiell nemning på den eine av dei to målformene av norsk, tidlegare kalla landsmål. Nynorsk er formelt jamstelt med bokmål, jamfør lov om målbruk i offentlig teneste av 1980.

Midt på 1800-talet, då Ivar Aasen utforma det norske skriftspråket sitt (landsmål) på grunnlag av målføra, vart nynorsk nytta om norske innslag i språket i samtida i det heile, og på same tid i motsetnad til gamalnorsk. Såleis til dels av Aasmund Olavsson Vinje tidleg i 1860-åra, og av Arne Garborg i 1870-åra i boka Den ny-norske Sprog- og Nationalitetsbevægelse, 1877. Forutan landsmål vart skriftspråket til Aasen også nemnt «det norske folkesprog». Men i 1880- og 1890-åra tok mellom anna Garborg og Rasmus Flo i bruk omgrepet nynorsk om landsmålet. Rettskrivingsframlegget deira frå 1899 kalla dei først «Framlegg til skrivereglar for nynorsken i skularne», men endra det til «landsmaale».

I norsk målsoge er nynorsk også ei nemning for perioden etter ca. 1525, til skilnad fra norrønt (ca. 700 – ca. 1350) og mellomnorsk (ca. 1350 – ca. 1525).

Viktige institusjonar for nynorsken er m.a. Noregs Mållag, Det Norske Samlaget, Det Norske Teatret, Nynorsk kultursentrum, Dei Nynorske Festspela, Ivar Aasen-tunet og Nynorsk Pressekontor. Nasjonalt senter for nynorsk i opplæringa (Nynorsksenteret) vart grunnlagt i 2005 og skal vera eit ressurssenter for nynorsk i grunnopplæringa.

  • Almenningen, Olaf m.fl., red.: Språk og samfunn gjennom tusen år : ei norsk språkhistorie, 6. utg., 2002, isbn 82-15-00252-8, Finn boken
  • Indrebø, Gustav: Norsk målsoga, 2. utg., 2001, isbn 82-7834-019-6, Finn boken
  • Seip, Didrik Arup: Norsk språkhistorie til omkring 1370, 2. utg., 1955, Finn boken
  • Torp, Arne & Lars S. Vikør: Hovuddrag i norsk språkhistorie, 3. utg., 2003, isbn 82-05-31592-2, Finn boken